Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig iväg. Galoppen förlorar snart sin tretaktighet, och det går så fort att ett dovt dunder är allt som hörs från hovarna som trummar mot den snötäckta marken, blandat med min hästs djupa andhämtningar. Jag har tyglarna i höger hand, och den vänstra om hornet; min livlina ifall ett bocksprång skulle spränga fram. Men vi når slutet på fältet utan missöden, och faller in i en något långsammare galopp på en stor volt där vi rider några varv, innan det är dags igen...
Även om det är underbart att rida i snön, så börjar jag faktsikt bli trött på den. Så fort man råkar spilla lite vatten i stallången blir det förädanade isfläckar, och vattnet i tunnorna i hagen är en solid klump. Men, det är ju trots allt skönt att slippa leran, även om jag längtar efter den tid då mina kinder är röda av värme, inte av bitande kyla. En tid då man inte behöver 5 lager kläder för att kunna gå ut genom dörren. På med ett par skor bara, så är du klar!
Liona var väldigt otålig idag innan vi skulle ut och rida. Hon skrapade i marken så jag trodde skorna skulle trilla av, så jag fick nog och band upp ett framben med ett rep till hornet. Jag vet egentligen inte om det är så man gör för att få stop på det beteendet, men det var ett tips jag fick i USA i alla fall, och det verkar fungera. Givetvis far hon inte illa av det, men det är ju inte häller vidare bekvämt att stå med ett ben i luften hela tiden. Tyvärr kan man ju inte binda upp benet om hon inte har sadel på sig, så innan det åker på är det det vanliga "Quit!" som inte ger någon effekt.
Det känns som att vi börjar komma igång igen. Under vintern och hösten har jag slappat så mycket med Liona, mest busridit och låtit henne komma undan med saker. Jag har till exempel märkt att hon inte lyssnar lika fort på sidförande skänkel. Jag har inte flyttat mycket på henne alls, och därför ignorerar hon skänkeln och fortsätter åt samma håll. Ajja Bajja på mig! Men det har blivit ändring nu. Jag har börjar rida henne på stången igen, istället för Kimblewick-bettet (Sorry Robert, jag vet: "Train them as you show them!") Det är ändå svårare att träna på ett fält med 40cm snö. Det är knöligt och lite bökigt, så vi får göra så gott vi kan och förbereda oss inför att börja träna på allvar när det blir barmark igen. Jag längtar efter att kunna åka till ridhus!
I förrgår fick jag hem ett nytt lasso som jag köpt från Malin "Roping-Malin" Andersson. Det känns jättebra, men svårare än mitt gamla att kasta med. Shit vad trött man blir i axeln fort! Men jag ska träna hårt även med det i vår och bli säkrare på ropingen. Inte för att jag ska tävla roping, men jag vill rida mycket ranch trail och det är ju alltid coolt att kunna träffa dummyn. Då får man applåder! ;)
Tiny är också snart i kondition igen, och vi laddar för fullt inför tävlingssäsongen 2010! Det kommer bli ett grymt år. Året då det händer.
-Malin
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar